Jaha...
Ja, helgen var ju inte så himla rolig. Delvis mitt fel i och för sig, men ändå.
Det började på fredagen. Jag fick ett svar jag inte ville ha. Helt oväntat. Trodde jag aldrig. Men av någon anledning frågade jag ändå. Jag blev orolig som fan.
På något konstigt sätt överlevde jag lördagen i bunkern. Tack vare Mariah. När jag kom hem brast det. Totalt. Hade förväntat mig något helt annat. Som jag nästan hade blivit lovad. Men blev inget med det.
Jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde på kvällen. Men tiden blev sängdags och jag var übertrött efter förra natten med endast fem timmars sömn. Efter ett bra telefonsamtal somnade jag gott.
Söndagen i bunkern gick lättare. Jobba med Patrik som inte hade en aning om vad som pågick och det var skönt.
Hade inte ett skit o göra på hela dagen, så jag tackar Anna som höll mig sällskap på fb-chatten i nästan fem timmar =)
Efter jobbet på söndagen var det dags. Jag förberedde mig på det värsta. Känslorna flödade hit och dit. Men vi kom fram till något bra. Hoppas jag. Jag vet nog mer nästa helg. Jag vet inte vad jag ska tro, vad jag ska känna och vad jag ska förvänta mig, men det ordnar sig nog. I värsta fall överlever jag nog ändå. På något sätt. Men jag vill inte. Jag har planer.
Överallt blir jag påmind. Jag gillar det, men ändå inte. Jaja. Livet går vidare. Positivt nu, Carrå, det är snart sommar.
Nu ska jag glo vidare på handboll. Hejdå.